Alliansen i spillror efter självskadebeteende

Självskadebeteende, sa Anna Kinberg Batra om partikamraterna som krävde hennes avgång. Det verkar som om beteendet har smittat hela Alliansen. Stefan Löfven behöver inte röra ett finger. Han kan sitta på första parkett och se på när hans sköna dröm blir verklighet; en allians i spillror. En allians som imploderar.

När alliansledarna avfärdar krisen, som vore den en bagatell, med att Alliansen består av fyra partier och att det inte är något konstigt i att de kommer fram till olika slutsatser. Det kanske inte är så konstigt. Det märkliga är att de inte försöker jämka och ge efter för att det krävs enighet i grundläggande frågor för de som gör anspråk på att utgöra en Allians.

Stefan Löfven överlistade de fyra alliansledarna när han behöll Peter Hultqvist i regeringen i somras och Liberalerna och Centern efter veckor av beslutsångest drabbades av eftertankens kranka blekhet. När väljarna ville ha kvar försvarsministern. Borgerliga debattörer och ledarsidor varnade Alliansen för att genomföra sitt hot. Och hettan kring Transportstyrelsen och It-skandalen har svalnat. Annie Lööf gav uttryck för sin ruelse redan i tisdags, när hon kommenterade Jimmie Åkessons besked om misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Det får inte gå inflation i misstroendeförklaringar, sa hon.

Hur ska Alliansen resa sig ur askan? Det enda som skulle kunna återupprätta förtroendet för att de fyra partierna som ett regeringsalternativ vore antagligen att de enades kring regeringsfrågan.

Hur det blir med den saken hänger på Ulf Kristersson, enligt Jan Björklund. När Kristersson blir partiledare måste han sätta ned foten och säga klart och tydligt att han inte vill regera med stöd av Sverigedemokraterna, lyder Björklunds uppmaning.

 

Varför tiger Kristersson och Svantesson?

Det finns en tystnad som talar högt i det moderata dramat. Varken Elisabeth Svantesson eller Ulf Kristersson har ställt sig upp och uttalat sitt förtroende för sin skadeskjutna partiledare. Svantesson och Kristersson är tunga och respekterade auktoriteter i Moderaterna. Hade de gått ut offentligt och gett Anna Kinberg Batra sitt fulla stöd redan före sommaren hade de sannolikt kunnat förhindra att den nu pågående krisen uppstått. Idag är Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson istället hetaste namnen att ta över efter Kinberg Batra.

Avgångskraven kommer tätt som på ett pärlband från det ena länet efter det andra. Det tyder på ett välorganiserat uppror, som inte lämnat mycket åt slumpen. Daniel Suhonen som skrivit en bok om Håkan Juholt formulerar vad som händer när knivar slipas och ränker smids i ett parti. Man når en punkt där det blir lojalt att vara illojal, säger han om att känna vart vinden blåser.

Den som tar över efter Anna Kinberg Batra, om hon går, kommer inte att driva en annan politik. Politiken är redan klubbad i partistyrelsen och återfinns i de dokument som Moderaternas partistämma ska fatta beslut om i november. Och ingen av dem som kräver Anna Kinberg Batras avgång har sagt att det är politiken det är fel på. Alltså kokar det ner till att Moderaternas kris beror på partiledarens tillkortakommanden. Kinberg Batra har kritiserats för att hon är otydlig, att hon inte förmår föra ut den moderata politiken.

Hennes största otydlighet är dimridåerna kring regeringsfrågan. Anna Kinberg Batra har aviserat att hon vill fälla regeringens budget och därmed ta över makten den här mandatperioden. Men hon har inte kunnat svara på frågor om hur en alliansregering ska kunna få igenom sin politik utan aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Hennes dunkla tal beror på att hon har ett splittrat parti bakom sig när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. Det skulle en ny partiledare också ha -så om hen inte sätter ned foten och tar strid med endera grupperingen i partiet lär otydligheten i regeringsfrågan bestå.

Jonas Sjöstedt ställde ultimatum om vinsterna

Budgetförhandlingarna mellan Vänstern och Magdalena Andersson var en hårsmån från att spricka under tisdagen i förra veckan. Vänsterpartisterna  var trötta på att inget hände, att regeringen förhalade partiets hjärtefråga om vinsttak i välfärden. Så de lämnade förhandlingsbordet. De bokade tid och plats för presskonferens och skrev ett pressmeddelandet om sammanbrottet. Återstod bara att sätta fingret på ”skicka.”

Det fungerade. Magdalena Andersson blev livrädd för att hennes reformstinna budget var i fara. Det är ju inte vilken budget som helst, utan ett alster som Socialdemokraterna tänker vinna valet på. Så sen gick det fort. Vänsterpartiet tog hem vinsten. Magdalena Andersson var ställd mot väggen. Och Stefan Löfven ville inte höra Jonas Sjöstedt basunera ut att Löfven var en man, som inte stod fast vid sina löften. Att få sin redbarhet och ärlighet ifrågasatt är en känslig punkt för Löfven.

Att regeringen nu, mer eller mindre motvilligt, lägger fram ett förslag om ett tak för vinster i välfärden är nog Jonas Sjöstedts, största seger. Han har satt sin politiska heder i pant på att genomdriva ett vinsttak . Nu har han baxat regeringen dit.

Att det sannolikt inte blir verklighet, eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen för ett sådant förslag, är en annan femma.